Folkmusik och spelmän i Västmanland


Finns det folkmusik från våra trakter?








Förord



Finns det folkmusik från våra trakter?
Den frågan ställde jag mig i slutet av 1970-talet då jag börjat spela folkmusik på fiol. Det är Dalarna och Hälsingland som gjort sin musik mest känd - mycket tack vare flitigt musicerande i radio och TV och med flera rikskända spelmän. De spelmän som fanns här i kommunen vid den tiden spelade helst ”allsvenska” låtar, en repertoar som spreds via noter och spelades i spelmanslagen. Inslag av gammeldans fanns också med. För skams skull fanns några Västmanlandslåtar med på listorna. Håkan Andersson från Köping, numera boende i Västervik, var en av de personer som hade intresserat sig för gamla låtar från Köpingstrakten. Via honom fick jag veta att det fanns en mängd uppteckningar. Han kunde spela och berätta om musiken från förr. Det fanns även notsamlingar, som till exempel Bejby-Jannes och Vikbo-Axel Anderssons, och notböcker som tillhört Anders Olof Sjökvist, Medåker och Nyström, Ramnäs. Dessutom fanns uppteckningar som gjorts av Ellen Lagergren av låtar efter Snickar-August och Hyvlar-Pelle i Hed, August Larsson, Kolsva och Karl Pettersson, Medåker.



Mälardalsmusiken och danserna



Vi som började spela låtar på 1970-talet var mest intresserade av gammal musik som ingen spelade då. Vi ville förbi den allmänna repertoaren. I många landskap letade man efter låtar i arkiv och intervjuade gamla spelmän på jakt efter det ”ursprungliga spelsättet”. Köping tillhör Mälardalen och låtarna här har släktskap med musiken i de andra landskapen runt Mälaren och söderut. Från Medåker finns Anders Olof Sjökvists notbok bevarad. Här kan man se vilken repertoar som var populär i våra trakter på 1800-talet. Förutom valser och några enstaka marscher är det polonäserna som dominerar. Polonäsen, eller slängpolskan som vi säger idag, är den äldsta formen av polska. Den dansades ”på fläck” utan snurr i valsbana av ett eller flera par. Grundformen är uppbjudningstur, omdansning och den sista turen görs som ”att mala salt”. Melodierna är ofta utbroderade med snabba 16-delsfigurer och spelas i jämn tretakt. Vad jag vet finns inga uppteckningar av dansen från Västmanland, men att slängpolska dansats i våra trakter kan man vara säker på.



Här var slängpolskan typisk



Man kan tänka sig att gränsen mellan de olika dans- och låttyperna går från Medåker/Himmeta till Ramnäs och via Möklinta in i Uppland och Gästrikland. Söder om denna gräns finns den typiska slängpolskan, men inte norrut. Även polskorna av hambotyp har funnits hos oss, bland annat skuvpolska (”sjuv”) som upptecknats i Bergslagen. Kavaljeren skuvar (skjuter) under försteget damen framför sig i markerad tretakt. I notböckerna och samlingarna står polonäs både för slängpolska och vanlig polska av hambotyp.
I mitten av 1800-talet kom nya danser in och togs upp på spelmännens repertoar. Vals, schottis, kadrilj, francais, anglais, polka, polkett, hambo-polkett, mazurka. Många olika namn, som ibland kan betyda helt olika saker beroende på var i landskapet låtarna spelades.
Kalle Fjärsman och Bejby-Janne är två spelmän från våra trakter som väl representerar den tiden i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Då hade fortfarande spelmännen kvar sin funktion som anlitade dansmusiker. I notböckerna blandas gamla låtar med modernare tongångar i takt med att dragspel och jazzen gör sitt intåg.
Någonstans under första halvan av 1900-talet faller de gamla låtarna i glömska och ersätts med modernare melodier. Runt 1950 bildades många spelmanslag, så också i Köping. Folkmusiken tappar då sin funktion som dansmusik och spelmännen återfinns oftast på estraden för att bli lyssnade på och inte dansade till.



Varför är inte traditionen starkare?



På vissa håll i Sverige dansas fortfarande polskan i obruten tradition, överförd mellan generationerna liksom också låtarna. I vår trakt är sedan länge kopplingen till det gamla bondesamhällets musik bruten. Västmanland industrialiserades tidigt och är till skillnad från andra landskap inget renodlat jordbrukslandskap.
Många flyttade till bruken, industrierna och verkstäderna i våra trakter. Nyheterna spreds snabbt även inom musikens område. Det som dansades av herrskapet på herrgården praktiserades snabbt av vanligt folk och inlemmades i den folkliga dansen. Organisterna fick en gemensam utbildning i Västerås och kom sedan ut i socknarna. Eftersom de hade ganska dåligt betalt extraknäckte de ofta som dansmusiker. På så sätt kunde så kallad konstmusik anpassas till att bli dansmusik.





Dragspel tidigt populärt



Dragspelet har fördömts av flera folkmusikentusiaster, men blev snart favoritinstrumentet för dansmusikern. Instrumentet är ganska enkelt att lära sig spela och har bra volym så man kunde göra sig hörd i danslarmet. Repertoaren gick över i gammeldans och polskorna var ett minne blott. Med dragspelet förändrades också låtarna. Många låtar spelades i dur istället för moll och spel med den gamla tonskalan där spelmannen spelar även med kvartstoner omöjliggjordes. I uppteckningarna efter August Larsson, Kolsva, kan man se hur tonskalan pendlar mellan moll och dur och med svävande intervall på vissa toner - ett tecken på att det är mycket gamla låtar som förmedlats i tradition. Hos August Larsson, Hyvlar-Pelle och Snickar August syns släktskapet med låtarna i Dalarna både i melodier och rytmiskt.





Blåsarna introducerade jazzen



Himmeta (och Medåker) har varit ett viktigt låtområde, kanske beroende på att näringen varit starkt knutet till jordbruket. Här har man också lärt sig låtarna i tradition med Sjökvistarna i Smedby som de äldsta kända spelmännen. Flera av Himmetaspelmännen gick sedan i lära hos Kalle Fjärsman och Carl Johansson, Tveta, lärde i sin tur upp nya spelmän. Här har funnits många spelmän som spelade tillsammans i olika danskapell och den folkliga musiken utvecklades i takt med tiden fram till och med första halvan av 1900-talet. Här fanns vad man idag skulle kalla ett ”nätverk” bland spelmännen. I Hedströmsdalen blev mycket av musikverksamheten kopplad till bruken med sina blåsorkestrar. Fiolen konkurrerades ut som dansinstrument och ersattes av dragspel och gitarr. Efter en tid gjorde jazzen sitt intåg i Sverige och så även i Köpingstrakten. Bruksmusikkårerna fostrade många blåsare som sedan parallellt lirade jazz eller spelade dansmusik i dansorkestrar. Många av Köpings jazzentusiaster spelade på kvällar och nätter och jobbade på KMW på dagarna. Den traditionen finns till viss del idag i våra storband och i Lyran.





Visst finns det låtar här också



Visst fanns det massor av folkmusik från Köpingstrakten. Svårigheten var att hitta förebilderna eftersom alla storspelmän var borta då jag började spela. Mina källor har varit uppteckningar och notböcker. Jag spelar igenom noterna, spelar in de låtar jag tycker om och försöker sedan lära mig dem. Kan jag sedan lära ut dem till andra så blir det en möjlighet för dem att spridas. De döda noterna får liv och den som lärt sig låten fortsätter förhoppningsvis att spela låten för andra. Jag kanske har lärt mig mest om musiken och spelmännen då jag under åren spelat på många håll i Köpingstrakten. En släkting till en spelman minns, en historia som berättas av någon i publiken eller ett igenkännande leende inför en låttitel visar att musiken finns någonstans i traditionen i alla fall. Fortfarande är det dock så att publiken, men även andra spelmän, blir förvånade över att det finns ”så fina låtar från Västmanland”. Vi har all rätt att vara stolta över den låtskatt som finns bevarad och som lever idag. När jag en tidig sommarmorgon på väg hem från en spelmansstämma i Dalarna hörde en av ”mina” låtar spelas eller när några kända folkmusiker spelat in en Kolsvalåt på CD, vet jag att det varit värt att sprida vår musik till andra.





Ellen Lagergrens uppteckningar



Det är Ellen vi ska tacka för att 1000-talet uppteckningar av låtar, visor, skrönor och sagor finns bevarade från Hedströmsdalen. Född i Östergötland flyttade hon i slutet av 1920-talet till sin bror i Nyängen i Uttersberg. Hon var då ensamstående med tre barn. Hennes make hade lämnat henne och hon flyttade till fadern, som var kyrkoherde i Regna, Östergötland. När han avled blev hon tvungen att söka en ny försörjning och uppteckningsarbetet blev en välkommen inkomst för den ensamstående Ellen. Ett av barnen bodde hos en släkting i Björskogs prästgård. Under några somrar underhöll hon på Skansen med fiolspel, sång och berättelser och använde då artistnamnet Ella Karlsdotter. Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala var hennes uppdragsgivare. I Uttersberg finns fortfarande personer som kommer ihåg Ellen eftersom hon hade en del andra vanor än Uttersbergarna var vana vid. En tid bodde hon i en flygel på herrgården och sov gärna på verandan. Hon hade en vana att bada naken och det sägs att hon också jagade grävling. Genom sitt stora fiskeintresse fick hon en frände i spelmannen Hyvlar-Pelle som ofta rodde drag i Tomasbosjön. När hon gjorde sina uppteckningar blev en del människor misstänksamma och elaka tungor menade att hon bara var ute efter meddelarnas pengar. Det var inte sant. Istället samlade hon allt hon kunde komma över av visor, låtar och historier, som hon gärna skrev ned på dialekt. Lagergren gjorde uppteckningar hos äldre människor, spelmän, sångare och berättare från Fagerstatrakten, via Hed, Gisslarbo, Kolsva, Köping och ända till Medåker. På senare tid fick sonen skjutsa henne på sin lättviktare då hon besökte meddelare i trakten.





”Hyvlar-Pelle” - en välkänd spelman



Per-Erik Persson,”Hyvlar-Pelle”, 1855-1949, Sundsbron, Uttersberg, Heds socken. Persson flyttade i tidig ålder över Hedströmmen från Västra Skedvi socken till Hed. Han arbetade som hyvlare vid Uttersbergs bruk och har därför fått detta smeknamn. Hyvlar-Pelle har ett stort antal låtar nedtecknade av Ellen Lagergren efter sig och är en av de mest kända spelmännen i Hedströmsdalen. Han spelade fiol och sjöng också visor, vilket säkert bidragit till hans popularitet. Sångintresset hade han säkerligen fått via mor och mormor. Eftersom han bodde i Sundsbron nära Hedströmmen blev förutom musiken även fisket ett stort intresse och han var en duktig slöjdare. Hyvlar-Pelle lärde sig låtar av kringvandrande spelmän som kom till bruket för att arbeta, Dal-Anders, Slandrias, Daniel och Olle med flera.





Spelkungen Snickar-August



"Snickar-August" Andersson,1842-1938, Snarhem, Uttersberg, Heds socken. August arbetade som modellsnickare på Uttersbergs bruk. Född i Ljusnarsberg, men sedermera inflyttad till Hed. Han hade påbrå från både far och farfar som spelade och började som åttaåring följa med på dansspelningar. Uppteckningarna tyder på att August var en tekniskt driven fiolspelman och han kallades också därför för "Spelkungen". Enligt prosten Arne Lundgren, Hed, var han också en skicklig snickare som gjorde egna konstruktioner och något av en tusenkonstnär. Bland annat byggde han ett piano med omvända färger på tangenterna. För prosten summerade han också sitt liv med uttrycket att han varit gift "tag på släng". Enligt Ellen Lagergren hade August ett enastående musikminne, skrev själv noter och hanterade fiolen "mästerligt". Även om ett bröllop sträckte sig över tre dagar behövde han inte ta om någon låt.





Spelmansbröderna August och Gustav Larsson



Spelmansbröderna August och Gustav Larsson August Larsson, 1872-1945, kom från en musikalisk familj där både far och farfar spelade. Även den äldre brodern Gustav, 1864-1945, spelade fiol. Bröderna föddes i Jutbo, Odensvi socken. Gustav flyttade till gården i Kallviken, Lärsäter, Odensvi socken och August till Hagen i Kolsva, Malma socken. August arbetade på Kohlswa Jernverk som skrotare, ett av de tyngsta arbetena på bruket, och skadade där ett finger. Trots detta kunde han spela låtarna för Ellen Lagergren även om de mest avancerade är borta för alltid. Uppteckningarna gjordes vid två tillfällen i det stängda finrummet hemma i Hagen. Vid den tiden, 1931 respektive 1938, hade August inte spelat på länge och hade problem med sin hälsa. I uppteckningarna finns flera ålderdomliga melodier som August förmedlat från sin far och farfar och från den ”urstyve” spelmannen Holmgren från Norrslyta i Odensvi. Om brodern Gustav berättas att han var en mycket duktig spelman, men att han slutade med spelet då han blev frälst. Gustav spelade i kapellet, men fick ibland kritik för ”för dansant spel i gudstjänsten”. Han hade ett gott gehör och lärde sig också många låtar från radion. Karl Gill från Gisslarbo var en av hans elever och han cyklade över skogen till Kallviken för att lära sig låtar. Några av Gustavs låtar har förmedlats vidare av spelmannen Uno Gill till dagens spelmän. Det berättas också om de danser, som ordnades på gården fram till dess att Gustav lade undan fiolen. Gustav varnade ett av sina barnbarn för att bli spelman. ”Det blir ingen ordning med nå´nting och man är borta för jämnan”, lär Gustav ha sagt.





Bröderna Sjökvist i Medåker



Anders Olof Sjökvist,1821-1883, och Lars Petter Sjökvist,1816-1882, Smedby, Medåkers socken. Bröderna Sjökvist spelade klarinett respektive fiol och var enligt Kalle Fjärsman de styvaste spelmännen i trakten. Anders Olofs välskrivna notbok finns bevarad där bland annat polonäserna eller slängpolskorna har en framträdande roll. Här finns också modernare låttyper och en del egna kompositioner. Slängpolskorna representerar dansmusiken på 1700-talet och tidigt 1800-tal. Sjökvist kopplade ihop den gamla och nya tiden med Kalle Fjärsman som en av efterföljarna i Medåker.





"Kalle Fjärsman” lärde sig i smyg



Karl Pettersson, "Kalle Fjärsman", 1860-1938, Ekeby, Medåkers socken. Kalle Fjärsman får anses vara tidsperiodens okrönte spelkung i Medåker och Himmeta. Han började utan föräldrarnas vetskap i tidig ålder att lära sig fiolspel på en fiol avsedd för hans äldre bror. När gubbarna "tog supen" spelade han upp några låtar och fick därefter överta fiolen från brodern. Han kom sedan i lära hos bröderna Sjökvist. Kalle gick några år på läroverket i Arboga och fick sedan erbjudandet att bli fjärdingsman och därav kommer smeknamnet. Efter detta uppdrag arrenderade Fjärsman en gård i Ekeby där sex barn uppfostrades. Enligt tillgängliga uppgifter var han var han inte någon bar bonde. Tack vare hustrun klarades ändå jordbruket upp. Musiken var hans stora intresse och han spelade med många spelmän i trakten på kalas och olika tillställningar. Han blev med tiden stor och tung, kanske därför att spelmännen inte alltid erhöll kontanta gager utan undfägnades med mat och dryck i riklig mängd. Notkunnig som han var, fanns en stor del av repertoaren dokumenterad liksom de egenkomponerade låtarna. Fjärsmans notsamling förstördes dock i Vikbo-olyckan, då ett herrelöst militärplan störtade i spelmannen "Vikbo-Axel" Anderssons (1891-1960) gård, Bro socken. Andra spelmän har dock Fjärsmans låtar i sina böcker och några finns också i Olof Anderssons Svenska låtar. Sonen Emil Pettersson förde traditionen vidare.





Bejby-Janne byggde sin egen klarinett



Johan Karlsson, Bejby-Janne/Bejby-Johan, 1864 -1940,född i Bejby, Medåkers socken och flyttade sedan till Fettsta, Bro socken. Yngst i en syskonskara på tio barn kom Johan tidigt i kontakt med en avdankad musikfanjunkare, som vandrade runt i trakten. Tillsammans med brodern August tillverkade han en klarinett som han sedan lärde sig att spela på. Klarinetten finns på Abrahamsgården i Medåker. Bejby-Janne var en mycket skicklig spelman, kompositör och notskrivare och hans notsamling finns bevarad. Samlingen innehåller många olika typer av dansmusik, bland annat den populära schottisvarianten "Patri Katt" eller "Spader katt". Här finns också många av Kalle Fjärsmans låtar noterade. Bejby-Janne försörjde sig som skomakare. Med Bejby-Janne och Kalle Fjärsman kom den nya tidens dansmusik till våra trakter. Moderna polskor, polkor, mazurka, schottis, vals och hambo blev populära. Båda dessa spelmän komponerade också flitigt. I deras notböcker, där moderna slagdängor blandas med eget material, ser man också betydelsen av radio och skivinspelningar. Under den här tiden blev det också populärt att spela ihop i danskapell. Framförallt i Himmeta har det funnits olika konstellationer av spelmän som anlitas för danserna. I dessa danskapell fanns förstås fioler, men också dragspel, klarinett och senare fick också gitarren stor betydelse som kompinstrument.





Tvetamusiken



Carl föddes 1874 i Västra Skedvi och kom till Valla i Himmeta som 14-åring. Han flyttade senare till Tveta och då tog musicerandet fart. Fiolspelet lärde han troligen av Kalle Fjärsman, men han ska också ha tagit ”riktiga lektioner” av en fiollärare i Köping. Albin Tapper i Rabo blev hans läraktiga elev och spelkamrat och tillsammans med Oskar Jansson bildade de tre ”Tvetamusiken”. Trion spelade på oräkneliga danser i trakten och även på danser en bra bit från Himmeta. Oskar spelade också flöjt och alla tre var medlemmar i Himmeta Manskör. Carl Johansson, eller Kalle ”Tjöckus” i Tveta som han ibland kallas, komponerade också många låtar bl a ”Himmeta Brudmarsch”. Han levde som spelman i huvudsak och enligt makan ”spelade han och sjöng så han glömde allt annat. Det var tur att gården var så liten, för annars hade den blivit vanskött, för någon jordbrukare var han inte”.





Vikbo-Axel - bonde och duktig spelman



"Vikbo-Axel" Andersson (1891-1960) Axel spelade fiol och flöjt och var en av de spelmän som stod för mycket av dansmusiken i Köpingstrakten under sin aktiva tid. Han lärde sig spela fiol av skomakare Berglund i Västra Skedvi och hade också Kalle Fjärsman i Medåker som lärare. Axel tyckte om att spela och släppte det han hade för händer på lantbruket i Vikbo om det kom spelkompisar förbi, men hann ändå med att vara bonde. Axel var också en duktig skytt, ett starkt intresse vid sidan av musiken. ”Vikbopojkarna”, Axel och brodern Henning på dragspel spelade gärna tillsammans. Axel spelade också mycket ihop med Albin Tapper, Rabo, Himmeta, Kalle Fjärsman, hans son Emil Pettersson och Linus Danielsson i Hasta. Axel hade en stor notsamling som han övertagit eller ropat in på auktioner. Allt förstördes i Vikbo-olyckan då ett herrelöst militärplan störtade i gården i Vikbo och 7 personer omkom däribland Axel. En notsamling finns kvar efter honom med modernare dansmusik och en del ceremonilåtar.





Vem var C-E Petterson



Han föddes i Himmeta och flyttade sedan till Köping. Det finns nästa inga uppgifter om denna spelman. Uppteckningarna av hans låtar är gjorda av folkskolläraren Olof Veirulf, 1931. Veirulf anger att Petterson var smed född i Himmeta och att han i 75-årsåldern dog i Köping. Veirulf hade lärt sig låtarna av Petterson som liten grabb, troligen i början av 1900-talet. Låtarna som upptecknats är en blandning med mest äldre polskor, flera tekniskt krävande vilket tyder på att han var duktig att spela. Vissa av låtarna återfinns i andra äldre notböcker, men vad man vet hade han ingen kontakt med de samtida spelmännen i trakten. Kanske är C-E Petterson Köpings ende kända spelman från äldre tid. Uno Gill





Uno Gill



Uno Gill, 1912-2000, föddes i Gisslarbo, Malma socken. Uno flyttade sedan till Köping och 1969 blev Västerås den nya hemstaden. Han lärde sig spela av sin far Karl Gill men tog också en del fiollektioner. Uno spelade i dåvarande Köpings spelmanslag som Kalle Gill var en av initiativtagarna till. Uno Gill var en mycket duktig spelman som bevarade sin fars spelstil och låtarna. Han utvecklade också ett eget sätt att sekundera melodistämman med sitt ”bondkomp” som ett alternativ till sitt fina stämspel. Han hann berätta mycket för oss yngre spelmän om olika episoder under hans långa spelmansliv. Han debuterade som dansspelman på festplatsen Åsen i Färna redan 1926 och fortsatte sedan som medlem i olika orkestrar i Gisslarbo med omnejd. Som ung spelade Uno tillsammans med Vikbo-Axel, Sme-Halvar (Kalle Fjärsmans son) Tapper i Himmeta m. fl. Uno hade en modern dansrepertoar med hambopolskor, valser, polkor och mazurkor samt en mängd av de populära allsvenska låtarna på sin låtlista. Han var under många år aktiv i Västerås spelmansgille.





Några spelmän i Västmanland



"Vitmoss-Anders" Anders Persson, 1842- 1901



För drygt hundra år sedan, en vinterdag år 1901, dog Anders Persson. Sommaren 1935 kom kyrkoherdedottern Ellen Lagergren - kanske på motorcykel, det sägs att hon ibland färdades så - till Vitmossen, Melings by, utanför Fagersta. Nu visste hon att här bodde en duktig spelman, Per Andersson, vars låtar hon ville teckna upp. Ellen Lagergren var född 1882 i Östergötland, men flyttade på 1920-talet till Uttersberg, där hon bl.a. stötte på spelmannen Hyvlar-Pelle. Ellen spelade också själv fiol. Per Andersson - Vitmoss-Pelle - föddes i det lilla Smedfallstorp, Meling, år 1873. Modern hette Anna Karin Jansdotter och fadern var just ovan nämnde Anders Persson. Smedfallet hörde till bergsmansgården Per Jakobs, som ägdes av Anders föräldrar, bergsmannen Per Jakobsson och hans hustru Katarina Abrahamsdotter. Anders Persson och hans Anna Karin fick 1875 också sonen Adrian. Anders byggde sig nu en stuga i Vitmossen, på mark som tillhörde Per Jakobs-gården. Härefter skrev sig Anders som Hvitmåss-Anders. Det var alltså låtar efter denne Vitmoss-Anders som Ellen Lagergren fick höra sonen Per spela, när hon besökte honom 1935. Bröderna Per och Adrian lärde sig spela fiol av fadern, och tillsammans svarade de för mycket av dansmusiken i de här trakterna under 1800-talets senare del. I granngården Sänkmossen hölls ofta lekstuga, och här dansade man gärna till Vitmoss-spelmännen. Varifrån fick Vitmoss-Anders sina låtar? Vi vet inte. Det är inte känt om han komponerade något själv. Enligt Ellen Lagergren berättade Per att hans far "spelade polskor och marscher efter gamla spelmän som han hört, däribland efter Linberg (Lindberg?) som han ofta spelade tillsammans med". Om någon av föräldrarna spelade eller sjöng är okänt. Ostridigt är att barnen var musikaliska. Anders hade fem syskon. Ett av dem, en äldre broder, hette Jakob och tog sig så småningom efternamnet Melin (eller Mellin som han ibland skrev) efter byn Meling. Han blev regementsmusiker, och efter honom finns två notböcker bevarade. Många av låtarna i Jakobs böcker är av samma karaktär som Vitmoss-Anders låtar. Låttypen finns också på många andra håll i norra Västmanland, t.ex. i Möklintatrakten. Det är väl sannolikt att spelmansmusiken i de här krokarna influerats av regementsmusikernas repertoar. Det är låtar med mycket trioler och en del lägesspel. Det finns också uppgifter om att en regementsmusiker Jakobsson (en släkting??) på 1880-talet tillsammans med Anders Persson i Vitmossen sörjde för dansmusiken "runt om i häradet". Som sagt: I år är det etthundra år sedan Vitmoss-Anders dog. Varför inte hedra hans minne litet extra? På det fina hembygdsområdet i Västanfors, Fagersta, brukar varje år hållas en trivsam spelmansstämma, just när försommaren är som vackrast. Vi hoppas att det ska bli så i år också. Låt oss träffas där vid Anders stuga, som 1990 flyttades hit från "Hvitmåssen". Där kan man numera gå in och få sig en kopp kaffe och en godbit. Och se! Där på väggen hänger en fiol. Den har tillhört Anders Persson, Vitmoss-Anders, bygdens på sin tid främste spelman.

Det mesta av det vi vet om Vitmoss-Anders har hembygdsforskaren Svea Jansson, Fagersta (tyvärr alltför tidigt bortgången häromåret), tagit reda på. Jag har också haft hjälp av en antavla över delar av Vitmoss-släkten som Sven Johansson, Fagersta, upprättat. Vidare har jag hämtat uppgifter ur div. artiklar som jag fått av Elisabeth Strömberg i Fagersta. Något litet är slutligen mina egna funderingar.


Kjell Wahlberg



Ellen Lagergren 1882-1966.



Det är Ellen vi ska tacka för att 1000-talet uppteckningar av låtar, visor och sagor finns bevarade från Hedströmsdalen. Född i Östergötland flyttade hon i slutet av 1920-talet till Uttersbergs herrgård. Under några somrar underhöll hon på Skansen med fiolspel, sång och berättelser och använde då artistnamnet Ella Karlsdotter. Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala var hennes uppdragsgivare. I Uttersberg finns det folk som kommer ihåg Ellen. Hon bodde i en flygel på herrgården och sov gärna på verandan sommartid. Hon var mycket fiskeintresserad och fick där en frände i Hyvlar-Pelle som ofta rodde drag i Tomasbosjön. När hon gjorde sina uppteckningar var en del människor misstänksamma och elaka tungor gjorde gällande att hon bara var ute efter meddelarnas pengar. Istället samlade hon allt hon kunde komma över av visor, låtar och historier, som gärna skrevs ned på dialekt.

   



Per-Erik Persson, Hyvlar-Pelle (1855-1949)



Per-Erik Persson, Hyvlar-Pelle, Sundsbron, Uttersberg, Heds socken. Persson flyttade i tidig ålder från Västra Skedvi socken till Hed. Han arbetade som hyvlare vid Uttersbergs bruk och har därför fått detta smeknamn. Prosten Arne Lundgren i Hed betonade att det rätta namnet var "Hyvlar-Per". Hyvlar-Pelle har ett stort antal låtar upptecknade efter sig och är en av de mest kända spelmännen i Hedströmsdalen. Han spelade fiol och sjöng visor vilket säkert bidragit till hans popularitet. Sångintresset hade han säkerligen fått via mor och mormor. Eftersom han bodde i Sundsbron nära Hedströmmen blev förutom musiken även fisket ett stort intresse. Hyvlar-Pelle lärde sig låtar av kringvandrande spelmän som kom till bruket för att arbeta. Uppteckningar finns på ULMA.

     

 

"Snickar-August" Andersson, (1842-1938)



"Snickar-August" Andersson, (1842-1938), Snarhem, Uttersberg, Heds socken. August arbetade som modellsnickare på Uttersbergs bruk. Född i Ljusnarsberg men sedermera inflyttad till Hed. Hade påbrå från både far och farfar som spelade och började som 8-åring få följa med på dansspelningar. Uppteckningarna tyder på att August var en tekniskt driven fiolspelman och han kallades också därför för "Spelkungen". Enligt prosten Arne Lundgren var han också en skicklig snickare som gjorde egna konstruktioner och något av en tusenkonstnär. Bl a byggde han ett piano med omvända färger på tangenterna. För prosten summerade han också sitt liv med uttrycket att han varit gift "tag på släng". Enligt upptecknaren hade August ett enastående musikminne, skrev själv noter och hanterade fiolen "mästerligt". Även om ett bröllop sträckte sig över tre dagar behövde han inte ta om någon låt. Uppteckningar finns på ULMA.

       

 

August Larsson, 1872



August Larsson, 1872, Hagen, Kolsva, Malma socken. August Larsson kom från en musikalisk släkt där både far och farfar spelade. Även den äldre brodern Gustav spelade men upphörde med detta då han blev frälst. August föddes i Jutbo, Odensvi socken och flyttade sedan till Hagen i Kolsva. Han arbetade på Kohlswa Jernverk och miste där ett finger. Trots detta kunde han spela låtar i mitten av 1930-talet för upptecknaren från ULMA även om de mest avancerade är borta för alltid. Om brodern Gustav berättas att han var en mycket duktig spelman. Bl a var Karl Gill från Gisslarbo en av hans elever på gården Kallviken, Lersäter. Det berättas också om de danser, som ordnades på gården fram till dess att Gustav istället lade undan fiolen och satsade sin energi i Lersäters kapell. Släktingar har berättat att August uppmanat sina barnbarn att inte bli spelmän i och med att det tog mycket tid att vara ute på dansspelningar varje helg tillsammans med brodern Gustav. I repertoaren finns flera ålderdomliga melodier som August förmedlat från sina föregångare i familjen. Det sägs också att Richard Dybeck fick inspirationen till nationalsången just här i Odensvi, i trakten av Lundbysjön.

      

 

Bröderna Sjökvist Anders Olof (1821-1883) och Lars Petter (1816-1882)



Bröderna Sjökvist Anders Olof och Lars Petter, Smedby, Medåkers socken. Bröderna spelade klarinett respektive fiol och var enligt Kalle Fjärsman de styvaste spelmännen i trakten. Notkunniga har Anders Olof skrivit ned repertoaren i välfyllda notböcker där bl a poloneserna har en framträdande roll d v s ett annat för slängpolskor som är vanliga i Mälardalens äldre låtmaterial.      

 

Karl Pettersson, "Kalle Fjärsman", 1860-1938



Karl Pettersson, "Kalle Fjärsman", Ekeby Medåkers socken. Kalle Fjärsman får anses vara tidsperiodens okrönte spelkung i Medåker och Himmeta. Han började utan föräldrarnas vetskap i tidig ålder att lära sig fiolspel på en fiol avsedd för hans äldre bror. När gubbarna "tog supen" spelade han upp några låtar och fick därefter överta fiolen från brodern. Han kom sedan i lära hos bröderna Sjökvist. Kalle gick några år på läroverket och fick sedan erbjudandet att bli fjärdingsman och därav kommer smeknamnet. Efter detta uppdrag arrenderade Fjärsman en gård i Ekeby där 6 barn uppfostrades. Enligt tillgängliga uppgifter så var han ingen vidare bonde.Tack vare hustrun klarades ändå jordbruket upp. Musiken var hans stora intresse och han spelade med många spelmän i trakten på kalas och olika tillställningar. Han blev med tiden stor och tung, kanske därför att spelmännen inte alltid erhöll kontanta gager utan undfägnades med mat och dryck i riklig mängd. Notkunnig som han var fanns en stor del av repertoaren dokumenterad liksom de egen komponerade låtarna. Fjärsmans notsamling förstördes dock i Vikbo-olyckan då ett herrelöst militärplan störtade i spelmannen "Vikbo-Axel" Anderssons (1891-1960) gård, Bro socken. Axel hade övertagit spelkamraten Fjärsmans noter efter hans död. Andra spelmän har dock Fjärsmans låtar i sina böcker och några stycken finns också i Svenska låtar.

       

 

Johan Karlsson, Bejby-Janne/Bejby-Johan (1864-1940)



Johan Karlsson, Bejby-Janne/Bejby-Johan, Bejby, Medåkers socken. Yngst av en syskonskara på tio barn kom Johan tidigt i kontakt med en avdankad musikfanjunkare, som vandrade runt i trakten. Tillsammans med brodern August tillverkade han en klarinett som han sedan lärde sig att spela på. Bejby-Janne var en skicklig kompositör och notskrivare och hans notsamling finns bevarad. Samlingen innehåller många olika typer av dansmusik bl a den populära schottis varianten "Patri Katt" eller "Spader katt". Här finns också många av Kalle Fjärsmans låtar noterade. Bejby-Janne försörjde sig som skomakare och bodde också en tid i Fettsta, Bro socken.





Sammanaställt av Ulf Svansbo förutom avsnittet om Vitmos-Anders som är skrivet av Kjell Wahlberg